1-åringar och fattigdom

3 månader har gått sen sist. Oacceptabelt när man öppnat en blogg men 3 månader är en kort tid i ett 4-årigt liv i Uganda. Men en lång tid i en 1-årings liv. Ingrid går sen en knapp månad tillbaka. Det ska gås och gås hela tiden, överallt, och allra helst i sandalerna eller de gamla clogsen som vi hittade på vinden i Tyresö i somras. De har sannolikt tillhört Thelma. Jag återkom från en vecka i västra Uganda i torsdags, min första tjänsteresa på 2 år. Graviditet och amning har satt stopp för både lust och möjlighet. Det var med stor förväntan jag åkte med belgiska biståndsorganet och Ministry of Health till de avlägsna bergsbyarna i Bundibugyo och Bwere i Kasese distriktet på gränsen till DR Congo. Varenda kvinna bär en vacker huvudduk på huvudet, det ser man sällan i andra delar av Uganda. Omgivningarna är helt otroliga! Höga, gröna bergstoppar, man ser Mount Stanley vid horisonten (Rwenzori mountains), växtlighet, teplantager, grönska, skönhet, lycka. Bergsvägarna var en katastrof som alltid men Semliki Valley och de varma källorna vi besökte på vägen hem var värt alla steniga, sliriga, guppiga vägar.

Fattigdomen är så extrem. Jag mådde fysiskt illa denna gången. Man vänjer sig vid att se misär vid denna typ av fältbesök men denna gång funderade jag så mycket mer. Alla barnen i bergen går utan skor på dessa hårda steniga vägar. Jackor har de, men inga skor. Prioriteter? Smutsiga lerhyddor med ett söndrigt skynke som dörr, inga latriner, ingenting, bara fattigdom. Hela vägen till Kampala - alla 5 timmarna. Jag blir så arg. I vanlig ordning besökte jag flertalet sjukhus och hälsocentraler. Kvinnor som låg på förlossningsbänkarna och ändå lät de oss gäster titta in - respekt för integritet eller? Det dör ca 4 kvinnor i månaden på Fort Portal regionsjukhus i mödradöden. De kommer in för sent med förlossningsproblem. Dåligt med transportmöjligheter, en kvacksalvarbarnmorska (traditional birth attendant) som väntar för länge med att skicka iväg henne till sjukhus, dåligt med mediciner, plats, tid att ta hand om henne. Så är hon ofta HIV-positiv dessutom. De är 2 barnmorskor på 15 förlossningar om dygnet i Bundibugyo, inga läkare. Man får ta med egna lakan och ibland madrasser. Annars blir det kallt cementgolv. I Bwera har man koleraepidemier fyra gånger om året. Ingen verkar ta reda på vad källan till kolerautbrottet är. En liten pojke med misstänkt hjärnhinneinflammation. Sjuksköterskan hade tagit tempen en gång, gett honom Alvedon. Sjukhusets enda läkare hade inte haft tid att se pojken på 3 hela dagar. Han överlevde förmodligen inte..

Nej, jag vill inte lamentera hela tiden. Men det gör ont, alltid lika ont, att gå in på barnavdelningarna. Eller se 60 HIV-patienter stå i ett illaluktande rum och vänta på mediciner som aldrig kommer. Eller se barn med dropp som är sjuka i hjärnmalaria. Hela tiden, överallt. Och smuts och illadoftande lukter. Vill inte låta som en besserwisser men det slår mig ofta hur triviala alla våra vardagsproblem i Sverige är. Obeskrivligt triviala.

Rwanda och 5-årsdagar

Thelma har fyllt 5 år - grattis storisen! - och det firades i sedvanlig ordning med barnkalas. 16 barn på plats och ett stort hopptorn inhyrt för en slant och med medföljande gubbe som vaktade. Tårtorna som var förbeställda från Protea hotel hade de glömt att göra! Ulf var arg som ett bi och till slut lyckades han övertala dem att leverera hem till oss gratis och inom en timma. Tyvärr blev det inga kanontårtor pga detta... Men Thelma var supernöjd och fick massor av härliga presenter blandat med plastigt skräp från Kina som alltid här ;) Just den 3 juni och 26 januari som är barnens födelsedagar är det helgdagar i Uganda så de är alltid lediga från skolan, snacka om tur.

Sen har hela familjen Hertel varit i Kigali, Rwanda för att hälsa på Hillevi - kollega från Sida med hennes familj bestående av man och två pojkar 9 och 5 år. Vi flög med Air Uganda dit och hem med Rwandair och båda flygen åkte på utsatt tid, wow, klapp klapp i händerna. Rwanda var intressant för det är annorlunda från Uganda alltså. Paul Kagame är på många sätt en diktator men just när det gäller trafik och stadsplanering får man gärna vara autokrat i mina ögon. Resultatet är en stad som är ren, städad, organiserad och med en hänsynsfull och logisk trafik. Med andra ord: Kampalas stora motsats! Alla boda-bodas kör sina motorcykeltaxis med hjälmar och väst som det står Moto-taxi på, my God! Vi var helt chockade. Stan är ju betydligt mindre än Kampala men mysig, grön och kullarna i stan var högre än här. Vi bodde i Hillevis fina hus och Ingrid älskade att krypa runt på klinkersgolvet och över alla trappsteg. Flickorna lekte kanonfint med hennes pojkar. Jag och Ulf gjorde vårt efterlängtade besök på Genocide-museet. Det var bättre och känslosammare än jag vågat hoppas på. Kan inte fatta att det är 16 år sen som det skedde, jag minns det så väl. Hur man liksom inte orkade "ta in det" samtidigt som det skedde etnisk rensning i Bosnien. 100 dagar, 800 000 döda. Museet var fantastiskt professionellt. Ett rum helt dedikerat till barn. Tårarna flödade, det var för hemskt. Enskilda barn beskrevs: namn, ålder, intressen, favoritmat (och så en bild), dödsorsak: slängd i väggen, granat inkastad i dusch, machete osv. Det var fruktansvärt. I minneslunden utanför insåg vi plötsligt att det var mer än så. Det var en massgrav där 250 000 kroppar ligger begravda, rakt under Ingrids vagn. Man blir eftertänksam...

Nu har vi även firat gemensam nordisk nationaldag i tisdags med god smörgåstårta från Sverige, laxtårta från Norge och annat skumt från Island och Danmark. I morron är det kronprinsessbröllop och vi är några familjer som åker in till ambassaden för att kolla in SVT World som nu tydligen ska kunna fås in med vår nya dyra parabol! Fotbolls-VM har börjat och vi håller självklart på Sydafrika, Elfenbenskusten, Nigeria och de andra afrikanska underdoglagen. Om 3 veckor.... Sverige för första gången på 9 månader, nedräkningen har definitivt börjat!

Tyst i huset och intrång

Ulf, Molly och Thelma har åkt till Sverige. Kvarlämnade är stackars jag och Ingrid en hel vecka. Det var så tyst i huset igår så jag blev helt nojig. Har glömt hur tyst det är när man bara är ensam med en liten bebis. Inget syskongnabb, ingen TV på hög volym, inga datorspel som spelas, inga lekar...ojoj, har glömt helt hur livet var innan januari 2003 då Molly gjorde entré. Nu får veckan gärna gå fort fort så att de kommer tillbaka på fredag snabbt!

Kl 6.00 i morse hade vi ett intrång på tomten! Jag vaknade av att jag hörde springande steg, grindar som öppnades, bilar som körde osv men somnade om igen (hade ju redan väckts av Ingsan ett flertal gånger....). I morse var båda nattvakterna kvar på tomten ihop med deras supervisor från KK Security som berättade att en ung flicka hade hoppat in på tomten, precis bakom barnpoolen på den plats där vi saknar taggtråd och papyrusstaket eftersom ambassaden inte vilja betala för att säkra hela tomten! Vi har tjatat men utan respons och nu hände det. Tydligen hade vakterna hört när hon landat på gräsmattan och sen hade hundarna fått upp spåret och skällt som attans och närapå försökt lyncha henne. Bra att hundarna funkar som riktiga vakthundar! Ambassaden har varit här nu samt en investigator från KK. Det visade sig att det var en 18-årig prostituerad påverkad av marijuana och alkohol som flytt från grannhuset ovanför. Mannen där hade köpt henne för en natt i tron att frun var på landet. Frun kom sen tillbaka på morronen och överraskade paret varpå flickan rymmer då frun springer efter henne och hotar med att döda henne. Flickan bor i ett av slumområdena i Kampala med sin mamma. Säkert HIV-smittad... Ibland tränger verkligen verkligheten på en. Så sorgligt med dessa hemska öden precis överallt runtom oss. Man kan inte skydda sig eller hålla sig undan. Hoppas hon får nån hjälp men det vet jag redan att hon inte får, bara ännu en prick i sin file i polisregistret.

Igår ännu en avskedsfest, denna gång för Helen min ambassadskollega. Jösses så många som åker hem detta år, rekord sen vi kom hit! 5 från ambassaden och sen massor av andra expats som vi känner. Trist men sånt är ju livet som expat - avsked efter avsked. Jag är sååå van redan efter Kuwait, Canada, Belgien och Moldavien, sånt är livet. Tänk när vi åker härifrån om ett år...

Sköna maj!

Maj har sedan länge kommit och tänka sig att även min födelsedag har passerat. En härlig söndag som firades på sängen och sen åkte vi till Serena för att äta födelsedagskakor. Inga goda tårtor i Kampala, inte. Jag har stark hemlängtan just nu! Saknar god mat, västerländska vanor och ordning och reda. Trött på alla potholes i vägarna, den sinnessjuka trafiken och alla som struntar i att visa hänsyn. Men det är ju normalt att längta hem efter 7 månader på samma plats. Nu åker Ulf och flickorna till Sverige en vecka på fredag och jag blir ensam gräsänka med bebisen. Förmodligen därför man längtar lite extra... men nu har jag börjat räkna ner till semestern: 52 dagar kvar!

Jobbet går med full rulle hela tiden, har haft besök från Sida vilket var superlyckat och så hade vi svenska EU-ministern höggravida Birgitta Ohlsson här som var med mig på Naguru Teenage Center bland annat. Nu slutar snart mitt ordförandeskap i hälsogivargruppen och det ska bli skönt! Har jobbat alldeles för mycket sedan december -08 även om jag hade en skön mammaledighet på 6 månader där emellan. Ingrid har beviljats eget säte på planet hem trots att hon inte ens fyllt 1 år då, känns skönt. En 8-timmars flygresa hem på natten med henne i knät fick mig att må illa, hade inte varit nån höjdare.... I mitten av juni åker vi till Kigali över helgen för att hälsa på Hillevi med familj, ska bli spännande. Alltid velat till Rwanda, ja i alla fall sen 1994 års folkmord. Sen åker måååånga hem i sommar. Såväl ambassadskollegor som utländska expats här: folk ska vidare till Brasilien, Australien, Nigeria, Kenya, Madagaskar, Danmark... känns lite vemodigt men samtidigt helt rätt att stanna ett år till. Vi ska försöka njuta så gott vi kan hela nästa år. Molly har förresten fått en ny "award" på skolan, denna gång för hennes fina läsning och matten tror jag. Hon hade även huvudrollen i klassens uppsättning av Slappy Hooper, en teaterpjäs. Underbart. Och i lördags var vi och såg Kampala Amateur Dramatic Societys uppsättning av Sound of Music. Superproffsigt och många av barnens lärare och även elever från skolan var med. "Goodbye, farewell, auf wiedersehen, adieu"....

Safari och syster

Och nu har storasyster åkt hem med sin 12-åriga dotter, min guddotter. Så trist!! Fast vi vet ju inte med säkerhet om de verkligen kommer med planet ikväll. De har precis lämnat oss nu och KLM uppgav idag att de som bokat plats på onsdagsplanet kommer med trots att tre avfarter har inställts sedan vulkanutbrottet i förra veckan. Håller tummarna att de kommer fram hela vägen till Angers. Vi har haft det helt underbart.... Safarin uppe i Murchison Falls var fantastisk och vi hade sån himla tur att vi fick se den skygga leoparden! Min första gång. Den dök upp uppe på en klippa när vi var ute på båtturen på Nilen. Det hade aldrig hänt innan enligt båtguiden. Därutöver såg vi som vanligt miljoner flodhästar, krokodiler, elefanter, lejon från ca 5 meters avstånd, schakal, giraffer, olika typer av antiloper, Colobus-apor m.m samt att vi var på noshörningstrekking. Häftig känsla att göra en "walking safari" och stå 10 m från en vild noshörning. Lite läskigt men rangern som var med oss ingjöt mod och trygghet. Fladdermusen som susade runt i vårt rum på lodgen på natten kunde vi varit utan men det var ju lite spännande på sitt sätt.

Igår var vi i Jinja - min nionde gång - men denna gång red vi ute på fältritt längs med Nilen i 2 timmar. Ulf red för första gången! Förutom oss fyra var det två till. Rejält brända blev vi då solen var stark som sjutton och idag har jag fruktansvärd träningsvärk i muskler som jag inte visste att jag hade... Man red nära inpå människors hus och kunde se in i deras lerhyddor, alla hejade och hälsade och det var en speciell känsla. I övrigt har vi varit ute i Munyonyo, varit på klubben Little Flowers och sett ugandiska klassiska bandet Afrigo Band spela live - otroligt häftigt (nästan de enda muzungusarna där), Ndere Centre med ugandiska regionala danser, kvinnomarknaden ett flertal gånger, ambassaden och mycket annat. De verkar båda väldigt nöjda! Clara har faktiskt lekt med Molly trots en åldersskillnad på dryga 5 år och det känns tacksamt.

Nu är verkligheten tillbaka. Jobb i morron och det lär bli hektiskt för nya EU-ministern Birgitta Ohlsson är på ingång och jag ska ta med henne till Naguru teenage center på lördag morron och visa henne hur Sida jobbar med ungdomshälsa och HIV/AIDs-prevention. Sen kommer Lena från Sida Sthlm på söndag i 10 dar och jag har inte börjat planerat programmet ännu.... Ulf mår dåligt idag, Ingrid hasar sig runt i snabbfart på golvet, barnen ser på tecknat på TV. Klart slut.

En heltidsarbetande mullvad

Märks det att jag börjat jobba eller? Jag hinner inte längre skriva lika duktigt som jag gjorde när jag var mammaledig. Trist men sant. Det har varit så hektiskt sen jag började jobba så jag har fått dålig hy. Inge' bra alls. Molly är hostig, Thelma mår bra och Ingrid håller på att vänja sig vid vår nya tillfälliga nanny Antonia som är urtrevlig och bra. Nästan så man hoppas att hon kan stanna kvar längre. Vi får se. Många åker nu på påsklov, mamma och pappa är tillbaka från en vecka i Karibien på kryssning. Själv ska vi ingenstans... men om 14 dar kommer Katarina och Clara från Frankrike och då jäklar ska vi till Murchison! Jag har nämligen safariabstinens, har inte varit ute i landet sen november -08 då vi var hos våra kära vänner bergsgorillorna. Igår var jag i och för sig i dear old Jinja fast då med de tekniska arbetsgrupperna från hälsoministeriet som jobbar med nya hälsosektorstrategin.

Idag har jag i alla fall klippt mig och färgat fågelboet, det blev kanonfint. Frisörskan är rekommenderad från vänner och mammor jag träffat från barnens skola. Hon var sydafrikanska med sin härliga typiska dialekt och gravid i sjätte månaden. Dyrt men värt varenda shilling. Sen fastnade jag självklart i bilköer med stinkande lastbilar som pruttar ut svart diesel mitt framför ögonen på mig. Undrar ibland hur våra lungor egentligen ser ut efter snart 3 år i Kampala? Vill inte tänka på det...

Hektiskt värre

Ja, det känns hektiskt nu. Jag borde inte säga det när jag bor i ett land som i så många avseenden aldrig stressar. Människor släpar sig över gatan, inte många potholes på vägarna blir lagade och överlag händer inte så mycket. Fast å andra sidan har ugandier oftast väääldigt bråttom när det gäller att köra om på smala vägar utan sikt och att tränga sig före i alla befintliga köer. Jo, jag har börjat jobba igen och det med besked. Första veckan slängdes jag in i hälsoministeriets månatliga femtimmarspolicymöte där jag ju sitter som hälsosektorns givarordförande, följt av två dagars "retreat" på Protea hotel för hälsogivargruppen. Som ordförande förväntades jag både göra en presentation, inleda, sammanfatta och hålla i det hela på sätt och vis. Chockvecka. Och det har fortsatt.

Vår nanny Prossy sade upp sig efter att hon för två veckor sedan opererat bort livmodern. Så det blir inga fler bebisar för Prossy - hon som hade sett fram emot en liten sladdis innan trafikolyckan i december då hon miste sin lille i magen. Hon är nu djupt deprimerad och har sagt att hon inte längre kan jobba med barn. Helt förståeligt. Vi har lyckats övertala henne att ta ledigt i 3 månader med full betalning medan vi letar ersättare. Vi vill ju ha henne tillbaka sen! Hon gick med på detta. Nu hoppas vi hitta en bra ersättare i 3 månader...suck, inte kul. Vem vill lämna sin 7-månaders till vem som helst?

Molly var berättare när hennes klass hade uppträde i fredags. Helt fantastisk läste hon hur mycket svåra texter som helst, i mikrofon, inför hela skolan och föräldrar. Och hon bara log och njöt av att stå där på scen och leva sig in i rollen! Och Thelma fick diplom för "adding fine details to her artwork". Hon är en fena på att rita. Jag var en så stolt mamma! Och Ingrid har fått sin andra tand och börjat dricka välling. Stora framsteg på gång hos Hertlarna. Mamma och pappa är nu i Västindien och jag tror de njuter i stora drag av kryssningen!